Dramatik

En skiss med handlingens tänkbara förgreningar. Från workshop med Unga Klara 2020.

Att skriva en Techformance

Att skriva manus till en Techformance-föreställning skiljer sig drastiskt jämfört med att skriva ett traditionellt teatermanus, eftersom förutsättningen är att skriva ett förgrenat manus där publiken styr handlingen genom att välja vad som ska hända.

Det innebär att det krävs mer från dramatikern i form av striktare dramaturgi, kanske flera berättelser med olika slut och en mängd intressanta scenarion för publiken att välja mellan. 

Det betyder att det behövs en längre skrivperiod än vanligt eftersom förgrenade manus är betydligt mer omfattande än traditionella teatermanus.

En Techformance föreställning är interaktiv och det kan därför vara bra att ha med sig under arbetsprocessen att publiken behöver bli involverad för att känna engagemang under hela upplevelsen från prolog och föreställning till epilog. Och det samma gäller under de olika scenerna, scenarion och under föreställningen. 

Har du som dramatiker ingen erfarenhet att arbeta delaktigt och- eller inkluderande kan det vara en idé att bjuda in målgrupper till workshops eller diskussionsforum och lyssna till deras önskemål, behov, testa idéer och bli inspirerad av hur målgruppen skulle kunna vara delaktiga i att skapa scenarion och upplevelser.

Exempel på förgrenat berättande 

En förgrenad berättelse är när en berättelse delar på sig och tar dig till alternativa platser eller situationer baserat på de val du gör. Förgrenade berättelser finns i olika typer av verk. På 80-talet var det populärt med soloäventyr (Gamebooks) där läsaren i slutet av ett kapitel fick välja vad som skulle ske härnäst.

Ett annat exempel som ligger närmare deltagarkultur, alltså när du är deltagande i verket, är bordsrollspel, där varje person rollspelar en egengjord figur genom ett äventyr, blir starkare och får utrustning och nya attribut.

Berättelseförgreningar går också att finna i en mängd av dataspel så som Monkey Island (1990) eller Divinity: Original Sin 2 (2017). 

Att skriva förgrenade manus 

Har du som dramatiker inte skrivit ett förgrenat manus förut kan det vara bra att vara medveten om vissa begränsningar och svårighet som finns. Här ges några exempel.

En vanlig fallgrop är att låta varje val leda till ännu flera val, vilket till slut skapar en struktur som exponentiellt växer. Att skriva alla dessa alternativa spår blir lätt en omöjlighet. Dessutom finns den reella tidsbegränsningen att pjäsen inte kan vara hur lång som helst och att skådespelarna inte kan eller hinner repetera en obegränsad mängd text. Bara genom att göra en förgrening tidigt i pjäsen kan manuset bli dubbelt så långt att repa in.

Ett exponentiellt växande manus:

Diamantformad struktur

En tumregel inom spelutveckling för att motverka stora narrativ är att dra ihop berättelsen efter en förgrening. Alltså att skapa små utstickare som sedan leder tillbaka till huvudspåret igen. Det skapar en illusion för spelaren att valet ger konsekvenser. Spelaren ges då agens, det vill säga en meningsfull påverkan i verket, utan att det påverkar storleken allt för mycket.

Utmaningar och lärdomar

Det är också bra att tidigt i processen tänka ut huvudspåret och vilka möjliga slut man vill visa. Därefter kan man enklare konstruera små sidoäventyr om så önskas.

En utmaning är att skriva ett jämnt manus utan några favoritvägar som du föredrar att publiken ska uppleva. Dramaturgin kräver testning att få alla valen ska ge en konstnärlig upplevelse så att inte bara en väg är den ”rätta” medan det finns utstick som bara finns där för förgreningens skull. 

När du skriver ett förgrenat manus behöver du förlita dig mycket på skådespelarnas mänskliga förmåga att komma ihåg föregående situationer och vilka val som gjordes. Det betyder att det kan vara bra att de alternativa vägarna är tydligt skilda rent tematiskt eller praktiskt för att förenkla arbetet för skådespelaren.

Olika typer av förgreningar

Lite förenklat går det att dela in förgreningar i tre storlekar, baserade på hur de används:

• Förgrenad dialog – publiken får välja vad skådespelarna ska säga i en situation och skådespelaren agerar därefter. Behöver inte påverka följande scener, men kan absolut medföra konsekvenser längre fram i pjäsen. Kan vara allt ifrån ren dialog till känslor eller agerande gentemot motspelare.
• Förgrenade scenario – pjäsen kommer till en valsituation där handling påverkas av publiken. Kan göras mer omfattande än en förgrenad dialog då både handling, scenerier och rekvisita kan användas.
• Förgrenat narrativ – syftar till att hela pjäsen ändrar riktning eller tematik och medföljer betydande och eklusivt innehåll baserat på publikens val. Detta är väldigt storskaligt och gör att produktionen blir betydligt längre.

Utöver dessa finns tre tillvägagångssätt för att skriva förgreningarna:

• Traditionell förgrening – varje val leder till ett unikt scenario (till exempel om varje val har 1–3 val som i sin tur leder till 1–3 val)
  • Positivt: Underbart för omspelningar (det blir nytt varje gång)
  • Negativt: Dyrt och stort (ökar behovet av repetition och eventuellt även musik, rekvisita, ljus, scenografi etc)
• Parallella spår – Flera fristående berättelser som samexisterar
  • Positivt: Kan få världen och berättelsen att kännas expansiv
  • Negativt: Kan kännas splittrad och att berättelsen inte är förenlig
• Flaskhalsar (diamantstruktur) – Multipla val som leder till samma avslut
  • Positivt: Mindre manus att skriva och repa in
  • Negativt: Kan kännas likadant vid varje genomspelning