Björn Carlgren som rollspelsnörden Fredrik. Ur Dockformance på Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm

Björn Carlgren som rollspelsnörden Fredrik. Ur Dockformance på Kulturhuset Stadsteatern.

I det här kapitlet får du en kort introduktion till några spelrelaterade designprinciper och hur de kan användas för att förstärka eller fördjupa en scenkonstupplevelse. Både teater och spel bygger på överenskommelsen mellan deltagaren/publiken och verket att upplevelsen är en ”lek” och inte på riktigt. Det blir då intressant att föra ihop dessa två former för att undersöka vilka synergieffekter som kan uppstå.

Avsnittets innehåll är medvetet bredare än konceptet Techformance. Det är en matnyttig grund för dig som vill närma dig interaktiv eller deltagande teaterproduktion. Det vill säga en teaterproduktion där publiken har en aktiv roll i föreställningen. Läs gärna mer om detta i Gabriel Widings ”Regitankar om interaktivitet och deltagande publik”.

Spel och lek har funnits med sen vår kulturella vagga. Att försöka argumentera huruvida spel som kultur är viktigt eller inte är onödigt. I stället kan vi konstatera att människan alltid har lekt och spelat, vuxen som barn, på olika sätt. Det kan vara allt ifrån fri lek i en sandlåda eller rollspel med dockor till tävlingar och ritualer.

Spel och lek kan förklaras som att de sker inuti en magisk cirkel med just påhittade regler och har en karaktär av frivillighet och improduktivitet. Eftersom spelen i sin grund är ett aktivt görande och bygger på regelsystem som vem som helst kan lära sig genom att agera, har de förmågan att överskrida kulturella och språkliga gränser och ge nya möjligheter att bjuda in till kreativt lärande.

Det går inte att läsa sig till hur du lär dig att cykla – du måste själv upp på cykeln. Lika svårt är det att förklara vad som är speciellt med att spela ett spel för någon som aldrig har spelat. Både cyklande och spelande är ett aktivt görande och en förkroppsligad upplevelse.

Paul Löwen-Åberg
spelförfattare och teknisk koordinator Techformance
Pratpil h

I kapitlet introduceras spelbegreppen agens, reaktivitet, upplevelserymd, flowteori och spelteori och dess möjliga användning i scenkonstsammanhang.