Spelmetodik i scenkonst

Björn Carlgren som rollspelsnörden Fredrik. Ur Dockformance på Kulturhuset Stadsteatern.

Både teater och spel bygger på överenskommelsen mellan deltagaren/publiken och verket att upplevelsen är en ”lek” och inte på riktigt. Det blir då intressant att föra ihop dessa två former för att undersöka vilka synergieffekter som kan uppstå. I det här kapitlet ges en kort introduktion till några spelrelaterade designprinciper och hur de kan användas för att förstärka eller fördjupa en scenkonstupplevelse.

Avsnittets innehåll är medvetet bredare än konceptet Techformance och kan ses som en matnyttig grund för alla som vill närma sig interaktiv eller deltagande teaterproduktion, det vill säga en teaterproduktion där publiken har en aktiv roll i föreställningen. Mer om detta kan läsas i Gabriel Widings ”Regitankar om interaktivitet och deltagande publik”.

Spel och lek har funnits med sen vår kulturella vagga. Att försöka argumentera huruvida spel som kultur är viktigt eller inte är en onödighet. I stället kan vi kort konstatera att människan alltid har lekt och spelat, vuxen som barn, på olika sätt. Det kan vara allt ifrån fri lek i en sandlåda eller rollspel med dockor till tävlingar och ritualer.

Spel och lek kan förklaras som att de sker inuti en magisk cirkel med just påhittade regler råder och har en karaktär av frivillighet och improduktivitet. Eftersom spelen i sin grund är ett aktivt görande och bygger på regelsystem som vem som helst kan lära sig genom att agera, har de förmågan att överskrida kulturella och språkliga gränser och ge nya möjligheter att bjuda in till kreativt lärande.

I kapitlet introduceras spelbegreppen agens, reaktivitet, upplevelserymd, flowteori och spelteori och dess möjliga användning i scenkonstsammanhang.